Stilhistoria ~ 1880-1900 Nyrenässans
Golv, Snickerier, Dörrar & Stuckatur

Vanligtvis utgörs golven av spontat golvträ av furu eller gran med förskjutna skarvar och fast eller lös fjäder. Längs väggarna finns ofta en något bredare frisbräda. Golven kan behandlas som skurgolv men även med fernissa eller målning med linoljefärg. Många golv är tänkta att täckas med linoleummattor och då håller man generellt lägre kvalitet på virket och läggningen.

Linoleummattan (även kallad korkmatta) kommer under 1890-talet att bli mycket populär. Mattan är exklusiv och kan läggas över hela rumsgolv eller som en mindre matta. De är ofta i många olika kulörer eller efterliknade äkta mattor. Det tryckta mönstret är ofta parkettimiterande, blommotiv eller textilmönster.

Under senare delen av 1800-talet börjar ekparketten att tillverkas på snickerifabrik och blir populär i finrummet, framförallt matsalen. Den har dock sedan länge använts i herrgårdar. Parketten levereras i färdiga rutor, ofta med geometriska mönster av stjärnor, rutor eller romber. Golvet får en skinande yta genom att det vaxas och poleras. Även stavparketten används, främst i sällskapsrum, genom att små stavar spikas på ett underlag av brädor.

Likt flerbostadshusens trapphus förses påkostade villors entréer med golv av klinkers efter engelska förebilder, så kallade Victorian floor tiles.

Under århundraden har det funnits lister med funktionen att täcka över skarvar mellan olika byggnadsdelar. Snickerierna har tacksamt utformats för att förstärka tidens stilideal. Under 1880- och 1890-talen används paneler i olika höjder och olika utformningar beroende på rummets funktion. I matsalen och tamburen placeras den högsta panelen med kraftigt profilerade fyllningar och en avslutande smal hylla för prydnadssaker. I övriga sällskapsrum är det populärt med sockelpanel (tredelad golvsockel), ca 30-40 cm hög, bestående av en profilerad sockel, en slät bräda och en avslutande profilerad bröstlist. Den enklaste varianten av golvsockel är kraftig och rikt profilerad. Panelerna målas i brunt eller ockra, eller träimitation för att efterlikna ek eller mahogny.

Under fönstren finns något som kallas bröstpanel och går upp till fönstrets karm. Panelen har ramar och fyllningar som målas i olika kulörer. Även fönsternischen är klädd med panel, s k smygpanel. Tillsammans målas panelerna i den ton som är utgångspunkt för rummets funktion och tänkta nystil. Trappor, hallar, serveringsgångar och kök kläds vanligtvis med pärlspont med krönlist. I köket och sovrummet är det vanligt med vitmålade lister. 

Fram till mitten av 1930-talet är dörrar utformade med ram och fyllning, även om det mot slutet är i ett ganska förenklat tillstånd, från profilhyvlade träramar till fanerat lamellträ eller träfiberskiva. Hur dörrarnas fyllningar och profiler såg ut hade stor betydelse för bostadens gestaltning och dörrtryckena är likaså en viktig del av helhetsintrycket.

1880- och 1890-talets innerdörrar består av kraftigt profilerade fyllningsdörrar av massivt trä som förtillverkats. I illustrerade kataloger kan beställaren fritt välja utformning och antalet fyllningar. Till sällskapsrummen placeras ståndsmässiga pardörrar, gärna försedda med höga dekorativa överstycken av snidat trä eller gips. Dessa väljs med omsorg om rummens specifika funktioner och bestämda stil. En populär pardörr är den med två höga rektangulära fyllningar och en smal liggande emellan. Men det förekommer även andra varianter, bland annat med kvadrater. Till bostadens privata avdelning, exempelvis kök och sovrum, sitter enkeldörrar med fyra stående och en liggande fyllning. Dörrarna öppnas vanligtvis med konformade handtag i svartmålat trä med en liten knopp längst ut och fäste av mässing och separata runda små nyckelskyltar. Det finns även enkla kammarlås.

Dörrarna omgavs av dörrfoder med kraftiga profiler och avslutades med fodersocklar mot golv. Många dörrpartier, inklusive överstycken, som idag har målats vita är ursprungligen i en träimitation. 

Stucklister, takrosetter och övriga ornament tillverkas i stor mängd i stuckatörens verkstad och monteras på plats. Hantverket kommer till Sverige på 1500-talet och växer successivt. Vid 1800-talets slut används många formspråk samtidigt beroende på vad rummet används till. Under 1920-talet blir formerna enklare och mer stilrena.

Sällskapsrummens tak har en mycket stor betydelse för dess karaktär och stor omsorg läggs på dess motiv. Här är taken rikligt dekorerade, indelade med lister och friser till häftiga mönster som dekormålas, långt ifrån dagens vitmålade tak. Formerna anpassas för att passa in i den tänkta stilen för rummet. Matsalarnas tak har en stramare nyrenässans i mörk färgskala, medan salongens böljande nyrokokotak är ljusare, dock inte vitt utan snarare pastellfärgade med inslag av guld.

Taken ramas in av stucklister med klassicistiska motiv som akantusblad, blomgirlanger och urnor. Mitt på taket placeras en takrosett med krok för ljuskronor med levande ljus. Utöver dess dekorativa funktion har den även den viktiga funktionen att skydda de lättantändliga taken från levande ljus och fotogenlampor. I kök, sovrum och hall är det ofta enklare tak med hålkäl, d v s putsad rundning mellan vägg och tak. I köken kan det sitta pärlspontstak.