Stilhistoria ~ Nyrenässans
Bostad, Belysning, Tapeter & Eldstad

Flerbostadshusen uppförs ofta med olika lägenhetsstorlekar inom samma byggnad. I städernas gatuhus placeras i första hand de större lägenheterna med flera sällskapsrum och i gårdshusen inreds mindre lägenheter med stora arbetarfamiljer. För att dryga ut hushållskassan I arbetarfamiljernas redan trånga lägenheter har man dessutom ofta inneboende för att dryga ut hushållskassan. Förutom trångboddheten utmärks klasskillnaderna även i lägenheternas standard. Lägenheterna förses i första hand med vatten som hämtas från en pump på gården eller kallt vatten i kökskran. I köket lagas maten på en vedspis av järn. Råvarorna förvaras i ett skafferi och det som behövs kylas placeras i ett isskåp. Toaletter består vanligast av torrdass på gårdarna eller på villatomten om du är villaägare. I ett påkostat flerbostadshus kan dasset vara placerat i anslutning till trapphuset. Bada gör man i en balja och tvätten tvättas i en gryta på järnspisen. Uppvärmningen sker genom kakelugn eller kamin och bostäderna upplyses med stearin eller fotogenlampor.

Vid någon av väggarna står ofta ett piano där barnen eller någon inhyrd pianist spelar för gästerna. Salongen inreds med ljusare färgskala, nätta grupper, emmor och soffor med svängda ben. Tambur och herrum är mörka och ombonade, gärna i orientalisk eller nordisk stil, med mörka väggpaneler medan sovrum och barnkammare har vitaktiga snickerier och blommiga tapeter. Mellan finrummen placeras höga pardörrar medan dörrar till privata, enklare utrymmen är enkeldörrar. I mindre bostäder får flera funktioner samsas i samma rum. Extra tydligt är det i köket som i många fall både används som sällskapsrum och sovrum. 

Under 1890-talet introduceras några viktiga moderniteter i nybyggda, exklusiva bostadshus. I riktigt stora lägenheter och villor installeras en egen torrklosett och plats för badkar. Nu gör även elektriciteten intåg och kupor med mönsterblästrade glas sprider ljus på väl valda platser och lampan tänds med en vridströmbrytare. Men för de allra flesta gäller dock fortfarande torrdass på gården, delat bad och belysning genom fotogenlampor av mässing eller glas. Mot slutet av decenniet monteras hissar i de mest påkostade flerbostadshusen vilket förändrar våningsplanens tidigare statusfördelning. 

De nyuppförda villorna förses med kök och finrum likt stadsvåningarna. Livet i villan ser mycket olika ut beroende på vilken samhällsklass du tillhör. För arbetarbefolkningen bor många på en begränsad yta och villan är uppdelad till flera bostäder för uthyrning. Om man jämför med stadslägenheten är dock livsmiljön mycket bättre med tanke på trädgården och dess möjlighet till odling för det egna hushållet. Villorna inreds i första hand för ett trivsamt familjeliv istället för representation. Det faller sig ganska naturligt eftersom ägarna föredrar att bo utanför staden och frivilligt avstår från sällskapslivets tillfälliga bjudningar och besök. 

Likt 1880-talet är 1890-talets bostäder mörkt inredda med finrummen i förutbestämda nystilar. Den fasta inredningen platsbyggs men är massproducerad. I olika fabriktillverkares kataloger kan man välja produkter i en mängd stilvariationer till ett billigt pris. Golv, snickerier, tapeter, tak och dörrar utformas till egna sammanhängande rumsgrupper. Rummen uppvärms av kakelugnar och fylls av möbler i olika stilar, tunga dukar, plysch och draperier samt gröna växter på piedestaler. I köket är det populärt med pärlspontpanel.

Svenska hem är fram till tidigt 1900-tal till stor del helt styrda av dagsljuset. När det mörknat skapas ljus genom vaxljus, lysstickor eller oljelampor och för de som hade råd fanns från 1800-talet även fotogenlampor. Om kvällarna samlades familjemedlemmarna runt en ljuskälla och inte förrän vid fester upplystes hela hemmen. Mot slutet av 1800-talet blir stadens fastighetsägare ålagda att sätta upp gaslyktor på sina hus för att på så vis skapa ljus i stadsrummet. Nu kommer även det första elektriska ljuset och används inledningsvis på arbetsplatser och i butiker för att minska brandfaran och förbättra arbetsvillkoren.

Under 1890-talet är de vanligaste ljuskällorna i hemmen fotogenlampor i mässing eller glas. El börjar installeras i påkostade hus vilket förändrade livet i bostaden. Kupor med mönsterblästrade glas spred ljuset. Som exempel har 22 % av stockholmarna elektrisk belysning 1912. Tio år senare är siffran 80 %. På landsbygden kom det dock att dröja länge innan det nådde gårdarna.

I hemmen används den första elen huvudsakligen till takbelysning. Ljuspunkterna har därefter utökats. De första elektriska golvlamporna kring år 1900 är ganska bastanta konstruktioner i gjuten mässing, svarvat trä eller smidesstål. 

Eldragningarna är synliga av tvinnade textilsladdar som fästes på porslinsisolatorer i tak och väggar. Först på 1930-talet blir de gömda inne i väggarna i stadslägenheterna. Genomgångar i väggar är av porslinsrör. Alla strömbrytare och uttag är utanpåliggande och monterade på plattor. Från början är de tillverkade av vitt eller svart porslin. Strömbrytare är av vridmodell där man tänder och släcker genom att vrida på strömbrytaren.

1800-talets slut domineras av tapeter med vilda, till synes ostrukturerade blommönster. För det mesta rör det sig om fantasiblommor.  Därtill är tapeter med textilimitation populära. Till en början dominerar mörka bottenfärger, men mot 1900 blir de ljusare. 1890-talets mest populära bottenfärg är ljus créme som är vacker mot mörka mönster eller klara färger som rött och blått.

Tapetserade väggytor anpassas efter de olika rumstyperna. I matsalen kommer den höga panelen kompletteras av mörka tapeter efter nyrenässansen ideal, ofta av storblommiga i kraftiga färger som rött, grönt, guld och svart eller imiterande gyllenlädertapeter.

Salongens väggar kan vara ljusare pastellfärger med inslag av guld, sidenimiterande eller annan textilimitation. I herrummet är det populärt med den orientaliska stilen med motiv från exotiska kulturer som japans körsbärsgrenar eller vävmönster från orientens mattor.

Till sängkammaren väljs ofta blommönstrade tapeter. I hallen används t ex tapeter med ekådring eller murimitation. Om köken är tapetserade kan de vara småmönstrade med geometriska mönster, trä- eller kakelimiterade. Ofta är de fernissade för att kunna torkas rent enkelt.

I den borgerliga bostaden under 1880-talet inreds rummen med olikformade kakelugnar präglade av rummets stilideal. Påkostade dekorativa kakelugnar placeras i sällskapsrummen medan enklare placeras i sovrum. I tamburen har ofta kakelugnen en spegel. Kakelugnarnas olika delar kan fritt väljas och kombineras ihop efter smak genom fabrikanternas priskuranter. Populära dekorer är palmettbladet, urnor och snäckformer. Kakelugnarna i renässansstil kännetecknas av mörkt kakel med reliefmönster. De kan ha små kvadratiska skålade kakel, pottkakel, ofta i grön eller brun majolikaglasyr. Till enklare rum samt hos allmogen, arbetarna och tjänstefolket placeras dock vita släta kakelugnar med ornerat krön, med antingen runt eller rektangulär form. Det kan även förekomma kakelugnar med heltäckande reliefmönster.

De historiserande stilarna kritiseras i slutet av decenniet och istället prioriteras det ”äkta”, vilket innebär att den svenska 1700-tals kakelugnen med fötter av kakel och fasade hörn blir en förebild.