Stilhistoria ~ 1920 Tjugotalsklassism:
Golv, Snickerier, Dörrar & Stuckatur
Golv – 1920-tal
Brädgolven är spontade av furu eller gran som antingen fernissas eller täcks med linoleumgolv. Vanliga mönster är de tryckta parkettimitationerna och blommönstren. Ytan skyddas mot slitage genom att fernissas. I sällskapsrummen läggs parkettgolv med ekstavar i varierande dimensioner. Det populäraste mönstret är fiskbensmönstret med en fris längs väggarna.
Snickerier – 1920-tal
Under 1920-talet är golvsocklarna ganska låga och har en enkel profil, ofta med rokokoform. Dörr- och fönsterfoder är nu ännu smalare än under 10-talet, normalt mellan 7-9 cm. Profilerna är ännu enklare och är ofta av päronfodermodell.
De tidigare bröstpanelerna finns fortfarande kvar men börjar ersättas av lägre, smalare golvsocklar med enkel profil i klassicistiska former. Bröstpanelerna finns kvar in på 1930-talet men börjar uppfattas som omoderna och ersätts eller täcks över med masonit. Snickerierna under 1920-talet är målade i en brunbeige kulör, ådringsmålade eller målade brutet vita.
Från och med funktionalismens inträde under 1930-talet används släta lister helt utan profilering.
Dörrar - 1920-tal
Under 1920-talet har de flesta innerdörrar lika utformning vad gäller antalet fyllningar och placering. Populärt är tre eller fyra speglar med lika storlek. Mellan hallen och köket förses ofta dörren med ett ljusinsläpp för att ge den fönsterlösa hallen ljus. Skjutdörrarna är fortsatt populära mellan sällskapsrummen och medför fler möbleringsalternativ. Dörrarnas trycken är enkla förnicklade med separata nyckelskyltar, även om långskyltar fortfarande förekommer. En nyhet under decenniet är det spolformade trycket med hylsa i svart trä. Foder och socklar är smalare än tidigare och med färre profiler. Samma foder används i hela lägenheten runt både fönster och dörrar. Dörrar och snickerier målas i en mörk brunbeige, eller dov grön kulör. Mot slutet av decenniet blir det vanligare med ljusare snickerier i brutet vitt.
Stuckatur - 1920-tal
Stucklister, takrosetter och övriga ornament tillverkas i stor mängd i stuckatörens verkstad och monteras på plats. Hantverket kommer till Sverige på 1500-talet och växer successivt. Vid 1800-talets slut används många formspråk samtidigt beroende på vad rummet används till. Under 1920-talet blir formerna enklare och mer stilrena. De flesta tak är helt släta med mjuk rundning mot vägg. Den vita takfärgen är neddragen 20-30 cm ner på väggen där tapet tar vid. I skarven kan en trälist eller tapetbård sitta. En enkel takrosett av stuck markerar platsen för armaturen. Påkostade större lägenheter och villor kan ha innertak av omålat trä som är indelat i kassetter. I villan pappspänns taken och kritas med vit limfärg. Taklisten utformas som en hålkälslist.