Stilhistoria ~ 1900-1910 Jugend
Bostad, Belysning, Tapeter & Eldstad

För de som har råd blir boendet allt mer bekvämt. Elektricitetens genombrott får stor betydelse och påverkar bostädernas utformning. Från mitten av decenniet börjar dessutom WC installeras med vatten och centralvärme med vattenburen värme i radiatorer kommer allt mer. 

Vid tiden omkring sekelskiftet 1900 är skillnaderna mellan boenden mycket stora. Exempelvis kunde de mest påkostade bostäderna ha upp till tio rum, medan en arbetarbostad i regel har ett rum med spis i kakelugnen. Här bor familjen dessutom ofta med inneboende för att dryga ut kassan. En borgerlig bostad disponeras med en stor hall från vilken alla rum kan nås. Köket är placerat mot gården och har ofta egen anslutning till trapphuset. Även i villan har köket egen ingång från trädgården. Utanför köket finns vanligtvis en serveringsgång med väggfasta skåp för finporslinet. Här sköts dukning och avdukning vid middagar. I lägenheterna saknas i de flesta fall toalett men klädkammaren byggs ofta om till ett mindre badrum. I villorna sköts hygienen oftast i badkar placerat i källarens tvättstuga medan torrdass finns på tomten. De större villorna byggs med torrklosett inomhus och ett toalettrum för tvättning intill.

Decenniets stora intresse för form påverkar inte bara fasaderna utan präglar även interiörerna in i minsta detalj. Hela bostaden hanteras som en genomtänkt helhet. Nu har man tröttnat på det sena 1800-talets mörka inredning och med utgångspunkt från nya hälsorön längtar man efter ljus och lättsamma, glada färger. Bostäderna får luftiga och ljusa rum tack vare burspråken, höga fönster i grupp och ljusare färgsättning. Breda skjutdörrar öppnar upp mellan salong och matsal och snickerier målas i ljusa kulörta toner inspirerade av allmogetraditionen. Tapeter får ljusa dekorer i jugendmönster och i mötet med taket sitter en mjukt formad hålkälslist, antingen av puts eller trä. I sällskapsrummen läggs i första hand parkett medan övriga golv läggs av brädor med linoleummattor ovanpå. Kakelugnarna är i regel släta och enfärgade men kan också ha en målad dekor. 

Inom inredningskonsten blir Jugend ännu mer populär än inom arkitekturen. En föregångare är Karin Larssons romantiska inredningsstil som både inspirerar och successivt tar fäste. Den ljusa inredningen saknar helt de mörka gardinerna, tapeterna och färgerna. I den medvetna jugendbostaden inreds rummen med möbler av ek vilka utmärker sig genom böljande linjer och snidade dekorer, gärna med fruktmotiv som äpple eller päron. Belysningen formges med kronor i mässing. De nya ljusa tapeterna, porslin och glas med växtornamentik massproduceras. Carl Larsson och Anders Zorn är folkkära konstnärer vars verk kan studeras för att få en känsla för tiden.

Svenska hem är fram till tidigt 1900-tal till stor del helt styrda av dagsljuset. När det mörknat skapas ljus genom vaxljus, lysstickor eller oljelampor. I Stockholm har endast ca 20% av invånarna elektrisk belysning år 1910.

I början av 1900-talet är de flesta utomhuslampor enkla järnarmaturer med emaljskärmar och glaskupor. Intill flerbostadshusens portar hängs portarmaturer utformade i smide och gjutjärn. Villorna förses med armaturer i emaljerad plåt och klarglas eller svart järnplåt med matt glas.

I lägenheterna från 1900 kan fast belysning vara monterad i taket. Vanligtvis i matsalen. Armaturen består av mindre glaskupor på mässingssockel. Takbelysningens modell varieras beroende på rum. Enklare utrymmen får ofta en naken handblåst glödlampa i hållare av porslin eller mässing. I kök hängs ofta den populära skomakarlampan medan finrummen ofta bevarar den påkostade fotogenlampan, men som nu moderniserats med glödlampa.

Inomhuslamporna är tillverkade av blankpolerad mässing. Innan introduktionen av volframglödlampor på 1910-talet är skärmar av klarglas vanligast i tak- och vägglampor. Glaset är slipat i mönster för att bryta ljuset och i viss mån förhindra bländning. Det vanligaste mönstret är rutmönster och ofta med en slipad stjärna i botten av glaset. Klarglas utan slipningar är ovanligt. Även krokodilglaset, med en bubblig och blästrad yta är mycket populärt under denna period. Det opalvita glaset är populärt men då endast i öppna skärmar där man vill rikta ljuset såsom i exempelvis den opalvita skomakareskärmen. 

Golvlampor är ganska ovanligt kring år 1900. Detta då man fortfarande vill ha möjligheten att lätt kunna flytta belysningen. Vanligare är att man har lite större bordlampor placerade på piedestaler eller skänkar. Golvlamporna har stora tygskärmar med flack lutning som avslutas med en lodrät kant. Golvlampan Edfeldtär klassisk för tiden. Vanligt är också skärmar försedda med fransar längst ner.

Eldragningarna är synliga av tvinnade textilsladdar som fästs på porslinsisolatorer i tak och väggar. Under det första decenniet på 1900-talet är strömbrytarna, där sådana finns, gjorda av vit eller svart porslin med ett vred för att tända och släcka lampan. Strömbrytarna och eluttagen är utanpåliggande och oftast monterade på träplattor. 

Såväl vägg- som taklampor förses runt sekelskiftet 1900 ofta med en träplatta som en distans för att ge utrymme för kopplingen mellan knoppledningen och lampan. Dessa plattor förekommer ända in på 1920-talet. Träplattan kunde antingen vara mörkbrun eller målad i samma färg som väggen. 

Jugendstilen inom tapetkonsten blir oerhört populär och får ett stort genomslag. Långa smala, obrutna böljande linjer kombineras med växtmotiv med riktningen uppåt. Färgscheman som dominerar är grönt, gult och tegelrött ofta med ljus grund.

Vid väggens möte med taket avslutas tapeten av en tapetbård. Men likt alla tidsepoker så pågår flera parallella spår, vilket innebär att vissa lägenheter fortfarande förses med mer traditionella tapetmönster, särskilt populära är gobelängtapeter med mönstertryck. Särskilt omtyckt under den här perioden är även den kakelimiterande tapeten.

Även i nybyggda hus mellan 1900-1910 är kakelugnen den vanligaste värmekällan. Mot slutet av decenniet installerades dock centralvärme med vattenburna radiatorer. Den vanligaste kakelugnsmodellen är vit med mittelband och sockel. De kunde ha buktande former, inspirerade av 1700-talets svenska kakelugnar. Likt den övriga rumsdekoren i jugendstil gavs kakelugnarna antingen målade mönster eller relief hämtade ur den nordiska växtfloran, exempelvis kottar, eklöv eller solrosor. Kakelugnarna kunde uppföras med både vita, krämfärgade eller turkosa kakelplattor.